Jag är uppvuxen i en familj av perfektionister. Det kan låta hårt, men det finns en anledning till perfektionisttänket. Under första tiden av sitt äktenskap bodde min mormor under samma tak som sin svärmor. Morfars mor var en högt aktad kokerska i bygden. Hon arbetade hos de finaste familjerna och på de finaste kalasen. Inte så konstigt att allting måste vara perfekt, det var ju så man fick jobb och inkomst.
Mormor och mamma har berättat att bakverken skulle ha “rätt” storlek enligt morfars mor. Om de var för små verkade det snålt, om de var för stora gav det ett vräkigt och vulgärt intryck. Det där tänket gick förstås i arv. Mormors snurrbullar var alltid perfekta på alla sätt och vis. De smakade himmelskt gott, och var en fröjd för ögat likaväl som för smaklökarna. Mamma har fört traditionen vidare. Hennes rulltårtor och kalljästa bullar med mandelmassa var alltid felfria och smakade gudomligt.
Vi lär oss hur vi ska vara
Som liten ville jag vara med och baka. Mamma, som inte kunde stå ut med “gryll” (Kalixbondska för gegga, röra), lät mig ibland få en liten bit deg, men oftast hade hon inte tålamod nog eller lust att städa efteråt. Jag kan minnas min besvikelse och redan där fick jag en djup känsla av att jag gjort “fel”. Som vuxen kan jag se mammas sida, men händelsen – och andra likt den – har präglat mig. Perfektionen var nästa steg. Det måste inte bara bli “rätt”, resultatet måste vara “perfekt” också.
Rädslan gör dig passiv
I skolan kände jag inte samma press. Jag älskade skolböckerna och i lågstadiet var till och med matte roligt. På något kvartsamtal i mellanstadiet fick jag veta att läraren i träslöjd tyckte jag var “passiv”. Läraren var en äldre man med fula glasögon och jag litade inte på män. Dessutom avskydde jag träslöjd! Som barn var jag extremt ljudkänslig. Jag var rädd för de bullriga maskinerna som vi förstås inte fick använda, men som läraren då och då slog igång. Jag kunde inte heller med saker som kändes obehagligt att ta på, såsom det grova träet eller sandpappret. Jag avskydde trädammet som jag ofta fick i ögonen och stickorna jag fick i fingrarna. Klart jag framstod som passiv!
Motstridiga budskap hämmar skaparlusten
Svenskalektionerna var inte mina favoriter. Inte för att jag inte var intresserad utan för att jag aldrig visste vad läraren ville ha av mig. Hur gör man “rätt” på fria skrivuppgifter? Jag fattade aldrig varför jag förväntades hitta på något som sedan skulle bedömas och betygsättas enligt märkliga regler. Man skulle skriva fantasifullt, men inte för galet. Läraren sa att historien var viktigare, men ändå rättades grammatik och stavfel med röd penna. Jag vågade aldrig låta fantasin ta över och kände mig stressad av tidsbegränsningen. Tänk om jag inte hann klart i tid?
Lätt att göra rätt
Det är inte konstigt att jag drogs till främmande språk som engelska och tyska. Att plugga glosor var kul och enkelt för det fanns sällan mer än ett svar. Jag blev duktig på språk och fick högsta betyg. Det var med andra ord lätt att göra rätt. Och det där har följt mig sen dess. Jag väljer det jag är bra på före det som jag längtar efter, för det triggar även mina rädslor. Det betyder att jag på inget vis är “botad” från perfektionisten. Inte minst sedan jag börjat intressera mig mer för skrivandet som uttrycksmedel har jag fått inse att det gamla “göra-rätt-spöket” klivit fram igen. Starkare än någonsin!
Går det att skriva “rätt”?
Det finns så o-e-r-h-ö-r-t många åsikter, regler och tips på hur man skriver en bra text. Så vansinnigt mycket att tänka på. Inte nog med att en text ska vara rättstavad och följa grammatikens alla regler, den ska följa en dramaturgisk kurva, ha intressanta karaktärer, det ska finnas minst en oväntad vändpunkt, slutet ska förvåna, och sen måste det bli en bestseller också! Inte undra på att många inte ens vågar fatta pennan. Jag har jobbat stenhårt i drygt 10 år för att övertyga mig själv om att jag har “rätt att skriva” fastän resultatet inte blir som beskrivet ovan. Samtidigt hjälper det mig inte att skriva för min egen skull. Jag vill ju kommunicera något, skapa kontakt. Jag vill nå ut.
Felprogrammerad
Nu tänker jag förstås, vem kommer tycka att det här blogginlägget är intressant? Vem bryr sig om mina hämningar och utmaningar? Kanske ingen. Jag är dock inte ensam om att hindra mig själv från att skriva av rädsla för att skriva “fel”. Ändå vet jag och säkert de allra flesta att det inte finns något rätt eller fel. Bara övning, erfarenhet och uthållighet. Så varför är det så svårt att komma förbi den här programmeringen?
För övrigt har jag aldrig någonsin bakat bullar själv…