Pandoras ask

När du börjar gräva i ditt inre för att förstå vad som håller dig tillbaka, då kommer det ibland att kännas som att du öppnar Pandoras ask. En massa gammal skit kommer välla upp. Det är helt naturligt. Skiten måste ut för att det ska bli rent och snyggt. Först då går det också att läka alla sår. Det knepiga är att veta vad man ska göra av med allt som kommer upp. Och viktigaste av allt – det gäller att inte bli kvar i dyngan.

I mina bloggtexter nämner jag tillfällen då människor i min närhet har sårat mig. Det är inte för att jag startat någon slags personlig vendetta mot dessa personer. Nej, jag vill visa vad jag gått igenom, hur det påverkat mig och hur jag handskas med känslorna som händelserna skapat. Vi är känslovarelser och problemen uppstår när vi vägrar att se det. Då undertrycks dessa känslor och det är aldrig bra. Förr eller senare måste de ut och numera väljer jag hellre ett konstant pysande än en gigantisk explosion.

Skuld och ansvar för andras känslor

Från det jag var mycket liten, 2 år närmare bestämt, har jag tagit på mig skuld för mycket av det som hänt i mitt liv. Min pappa dog helt oväntat bara 42 år gammal och det var givetvis ett stort trauma i min familj. Någonstans i det känslomässiga kaos som uppstod tog mitt 2-åriga jag på sig ansvaret både för själva händelsen och för lösningen. Det är en tung uppgift för ett barn och som vuxen har det blivit en naturlig del av mig. Tills jag insåg att jag hade en förmåga att fortsätta ta på min skuld och ansvaret för andras känslor…

Den sköra tryggheten

Eftersom jag vet hur det känns att bli sårad och bära på känslomässig smärta så har jag försökt undvika att såra andra. Jag har undvikit konflikter så gott jag kunnat, men det var först sedan jag flyttat till Berlin som det blev tydligt för mig att jag inte respekterade vare sig mig själv eller mina känslor. När man befinner sig i en ny och otrygg situation med nya vänner slår överlevnadsinstinkten till. Det gäller att inte bli obekväm och förlora den sköra tryggheten vänskaperna ger en. Så jag dolde ibland mina känslor för att inte riskera konflikter.

De som läser mina inlägg på Facebook tänker kanske: “Hon är minsann desperat. Varför skriver hon om detta här?” Jo, så blir det när det inte finns någon nära som man kan ventilera med. Jag saknar inte vänner i Berlin, men jag vill inte belasta dem. Flera av dem lever också i relationer, så jag “skyddar” dem mot mina känslostormar så att de inte ska tröttna på mig. På Facebook väljer folk själva om de vill kommentera, och det finns alltid någon där. Det bästa av allt är att de erbjuder precis det jag behöver – tröst och stöd. Problemen måste jag lösa själv.

När privatsfären hotas

Jag har min granne att tacka för att jag upptäckte mina gränser och lärde mig värna dem. När jag var nyinflyttad tog hon hand om mina blommor ett par gånger då jag var i Sverige. Varje gång jag kom hem igen blev jag heligt förbannad. Hon hade visserligen vattnat blommorna, men första gången hade hon hängt upp “gardiner” och lagt en matta på golvet. Hon förklarade att de var födelsedagspresenter, men jag kom inte ifrån en känsla av att ha blivit kränkt på något sätt. Varför var jag så arg?

Vad försöker känslorna säga?

Min oförmåga att förstå mina känslor samt min dåliga tyska hindrade mig från att säga ifrån. Först tredje gången jag kom hem och upptäckte att bland annat ett glas gått sönder, en handduk färgats i tvätten och att min fina blompedestal var borta, då trillade polletten ner. Det här var inte okej! Hon hade klampat över gränsen för det acceptabla och jag hade rätt att vara arg. Blompedestalen hade hon helt sonika lånat med sig hem. Hon hade delat en massa trams på Whatsapp, men dessa viktigare saker hade hon aldrig nämnt med ett ord. Jag var rasande!

Vägen till självrespekt

Här vaknade något inom mig. Först i form av skuldkänslor. Hon hade ju bara varit snäll… Men hon hade klampat runt i mitt hem som om det varit hennes eget. Det är respektlöst. När man först börjar inse något kan man lätt överreagera, och jag började se andra sammanhang där folk inte respekterade mina gränser. Varje gång jag träffade en “god vän” hade jag en märklig känsla i maggropen. Jag kunde inte förstå varför, tills jag lade ihop två och två.

Att bli förminskad

När du märker att någon du står nära säger saker som att du är jobbig, du pratar för mycket, du är långrandig och tråkig när du ska berätta något, och att du ältar samma saker jämt, då ska du lyssna på din inre väckarklocka. Om du får en krympande känsla i maggropen, som en näve som knyts, då är det ett säkert tecken på att du känner dig respektlöst behandlad. Lägg till saker som att du får negativ respons när du berättar något roligt som hänt dig. Jag gick ofta hem från träffarna med en känsla av att jag inte var bra nog.

Villkorad vänskap & utfrysning

Plötsligt såg jag att jag inte var uppskattad för den jag är. Och det här var inte det enda fallet. Flera personer som stod mig nära hade förklarat att jag borde “gå och prata med någon”, att det var något “fel” på min personlighet och jag fick goda råd om hur jag skulle kunna ändra mitt beteende. Jag blev även utsatt för någon slags utfrysning. En ny bekant slutade plötsligt att prata med mig. Jag vet än idag inte vad jag gjorde “fel”, men grubblande länge. Till slut kom jag fram till att utan kommunikation fanns ingen möjlighet till försoning. Jag måste släppa och gå vidare.

Känner du dig respektlöst behandlad – gör slut

Att få dörren stängd rakt i ansiktet utan förklaring var en ny erfarenhet för mig. När jag väl insett att jag inte längre var accepterad och uppskattad för den jag är så gjorde jag slut på olika sätt. Det innebar att även jag stängde dörrar, men jag talade om det först. Jag försökte ge den andra en möjlighet till samtal och eventuell försoning. Eftersom jag fortfarande kan ta på mig skuld för saker så vet jag inte om jag gjorde allt på bästa sätt, men jag försökte åtminstone vara ärlig. Och jag mådde mycket bättre efteråt!

Respektera dig själv & dina gränser

Sedan jag öppnat Pandoras ask inom mig har jag lärt min självrespekt. Nu – då jag vet var mina gränser går – tar jag bara ansvar för mig själv, mina egna känslor och mitt eget välmående. Det är en livslång lärandeprocess.

Det här blev en lång text, och det oroar mig för jag ser hur skuldbeläggandet även påverkar mig i skrivandet. Vänner jag litat på har sagt att jag skriver för långt, för tråkigt, för omständligt och detaljerat, och ja det fastnar i minnet. När jag ger respons på texter är jag lika orolig för hur det ska landa i den andra personen. Samtidigt vill jag vara ärlig med det jag känner när jag läser. Jag vill vara sann mot mig själv.

Till sist – jag är okej precis som jag är! Just deal with it.