Varje gång jag öppnat upp om något på sociala medier, oftast på Facebook, så kommer en stund av “eftertankens kranka blekhet”. Varför skrev jag det där? Hur uppfattas det? Och det mest påträngande, hur självupptagen verkar jag? Ingen annan ser ut att ha samma kommunikationsbehov. Och så finns det tillfällen då tystnad inte är ett alternativ.
Jag har inga barn, ingen lysande karriär, ingen partner. Jag har mig själv och det är därför föga förvånande att det är mig själv och mitt liv som jag intresserar mig för. Med åren har jag förstått att det finns ett starkt uttrycks- och kommunikationsbehov inom mig. Jag har ibland fått ta smällar för det. Man har sagt att jag “borde gå och prata med någon”. Det har jag nämnt förut, och det är inget fel i att behöva exempelvis samtalsterapi, men jag behöver terapi av en annan sort.
Analysera, fundera, teoretisera, granska, känna in, empatisera, vrida och vända på för att förstå. Det är det jag behöver. Att få bolla, kommunicera, uttrycka, spegla, utmana, skaka om, övertyga, göra osäker, förtydliga, konkretisera, utvärdera, belysa, chockera, dramatisera, skapa nyfikenhet, förmänskliga… Och ännu mer. Detta är oerhört starkt inom mig.
En konstnär speglar sin omvärld och sin samtid
Det jag behöver är att – på bred front – få prata om angelägna teman. Händelser i mitt eget liv eller i världen. Sällan spelar det så stor roll. Jag behöver uttrycka mina tankar och känslor. På senare år har jag insett att det inte är något fel på mig. Detta är mitt konstnärliga uttryck, för en konstnär (“artist” på engelska) har som uppgift att via sig själva spegla omvärlden och samtiden.
Allt detta navelskådande (kanske mer enligt andra än mig själv) jag sysslat med har resulterat i större självkännedom. Jag känner i min kropp när något inte stämmer. Jag har lärt mig att lyssna på känslan även om jag inte förstår den. Är det inte så en konstnär arbetar? En skådespelare, en målare, en dansare, en författare… Jo, vi känner och upplever saker som vi sedan måste berätta om för världen.
Att stärkas i sitt uttryck och sin person
Något jag också insett, och nämnt förut, är hur jag formats av mina år i Berlin. Hur jag stötts och blötts och nötts ner av en centrifug av myndighetsapparater, korta bekantskaper, förlust av gamla vänner, ensamhet och ekonomisk utsatthet. Därtill kommer mycket tid som levts i kommentarsfälten. Där jag tvingats argumentera för min sak, våga säga emot och ifrån. Även i verkliga livet har jag tränats i att stå upp för mig själv och mina rättigheter. Se mina gränser och respektera dem.
I snart 10 månader har jag deltagit i debatten om palestiniernas vara eller icke vara. Väldigt snart landade jag i det mest väsentliga, mänskliga rättigheter. Vi har alla samma rättigheter som människor på vår jord och inget – eller ingen – kan ändra på det. Tyvärr ser vi en hel värld som förlamats av maktspel och penninghunger. I detta sammelsurium har också jag rört mig. Och stärkts!
Dags att utveckla och använda kommunikationsbehovet
Om detta må ni berätta, heter det, och det stämmer inte bara om förintelsen som skedde då, det gäller alla förintelser. När jag ser sådan orättvisa, då måste jag säga ifrån. Där kommer mitt kommunikationsbehov fram igen. Jag måste dela, berätta, informera, om inte för de lidandes skull så för min egen skull. Det är vad just jag kan göra, och jag kan inte leva med mig själv om jag håller tyst.
De senaste dagarna har jag insett mer och mer att mitt uttrycksbehov finns där av en anledning. Kanske bara för att söka kontakt med likasinnade, men även för att sprida empati och medmänsklighet. Jag vill att vi ser oss själva i varandra. Vi behöver det som ras mer än någonsin. Så det kan vara dags för mig att “steppa upp” mitt skrivande för jag tror att det finns fler än jag.
..
Foto: Anastasiya Badun på Unsplash